Det var en blandad, nervös skara av män och kvinnor jag mötte idag kl.09.00 på stressrehab. Totalt var vi 8 stycken, ingen jag kände eller kände igen sen tidigare. Helt blanka blad att lära känna. Alla i samma situation, endel längre "bak" än mig och endel mil längre fram. Innan jag steg in i rummet satt jag typ 15 min på toaletten, magen gav nervösbakslag. Och det visade sig. Vi gick igenom hur kliniken jobbar med utmattningssymtom, det som tidigare kallades för utbrändhet. Vi fick visat för oss olika symtom och hur människor med dessa symtom oftast fungerar. Ofta högpresterande människor som inte lyssnar på kroppen och tar paus, utan lixom kör på i 1000.
Vi fick en hemuppgift som går ut på att andas att vara här och nu, denna övning kommer att följa oss genom hela tiden, under hela livet hoppas jag. Vi ska varje dag promenera i lugn takt, stanna upp, lägga märke till ngt i vår omgivning och säga högt, det här mår jag bra av...Det är just det jag har problem med stanna upp och andas. Lägga in mikropauser under hela dagen dra tre djupa andetag, försöka att inte tänka framåt. Gör detta tex innan frukost, vid lunch, efter lunch, middag, innan du ska sova. Mikropausen som gör att stressnivån i kroppen går ner. Problemet på jobbet är att jag aldrig haft en endaste paus, inte lunch, fika eller nåt sånt. Nu får jag annamma detta i mitt hemmaliv. Och jag hoppas det ska gå. Tips, som alla bör prova. Det krävs bara nån minut per dag, och det har vi alla tid med. På jobbet får man göra det på toaletten, vid lunchen eller dylikt. Tid, tid, tid...Jag har även fått massor av kriterier för utmanningssyndrom som jag kanske om jag orkar kommer att lägga upp. Jag tror att många jag känner, känner igen sig men kanske är bra på att pausa och då klarar man sig oftast bättre. Eller man kanske har vart där men tagit sig upp. Kanske någon är på väg dit som jag kan öppna upp ögonen på.

Här kommer lite fina rader....

Tiden är naturens sätt att hindra allting från att hända på en gång.

Jag tar mig aldrig tid att stanna för att lyssna på fåglarna. Men när jag väl har gått förbi kommer jag ofta på att jag inte har något viktigt att skynda till.

Tänk på det, kram....