Syskon

Idag är vi ensam hemma, medans barnen såg på film gav jag mig iväg på Kvantum för att fixa käk. Det önskades köttbullar och makaroner. Godis till efterätt. Mannen jobbade och jag slängde ner en gurka i korgen så barna får lite grönsaker. Väl hemma var barnen helt inne i filmen, vi bestämde oss för picknic framför tv:n. Mysigt värre. Godisstunden var god. Sedan påsk pyssel för hela slanten. Nu ska barnen sova ihop i Almas rum, det fnittras från övervåningen och jag ska käka upp det sista godiset. Jag tror det slutar med skilda sovrum, men man vet ju aldrig. Nån gång borde det gå.

Vidrig morgon, dottern var inte alls på humör. När hon inte är på humör då går det ut över alla. Brorsan ska man retas med, allas öron ska få sig en omgång med höga skrik, kläder ska ej tas på, fika ska ej fikas....jag kan radda upp 1000 saker och allt är överjävligt. Jag har haft en förbannad morgon, jag har svurit och tänkt onda tankar. Som grädde på moset fanns varken galonbyxor eller ryggsäckar hemma utan i en bil på annan station än hemma, morrr!!!!!
Ett sms på mobilen från en vän som berättade att nyfödda dottern är så snäll....mina tankar säger att det var dottern med när hon var bebis, vänta bara! Sen kommer det dåliga samvetet, mammasamvetet. Alla måste få ha dåliga dagar, var jag för hård, jag gjorde henne ledsen, hur kunde jag säga så???

Skellefteå var fint, vackert på ett jobbigt sätt. Jag gillar att vara hemma, men det ger även lite ont i magen och ångest. Orkar inte träffa folk från förr, men snart ska jag möta det. Jag ska orka med och hoppas snart tycka det är kul. Eller så ska jag inte tycka det är kul, vi får se! Mitt syskonbarn var fin, han var underbar, tjock, mysig och luktade gott. Det är underbart att se min bror och flickvän i sin nya roll, jag känner igen blickarna. Jag känner igen känslan. Känner igen hur trött man är på ett dimmigt vis, hur man tycker den andra ska hjälpa till, hur man vill göra själv men ändå att andra ska bry sig. Hmm, det är mina ord och inte alls säkert dom känner så. Men det är fint. Barnen, alltså våra barn, tycker alla bebbar är rätt trista. Dom hade gärna önskat att någon fick ett äldre barn. Någon som är större. Min äldsta vän i Skell, ska snart få sitt 3.e barn. En kille ska det bli, vi hann inte ses. Eller jag orkade inte höra av mig, men vi pratade i veckan och hon hade varit fullbokad. Och kommer högravid hit till Umeå i stället. Vi förstår varandra och vad vi kan prata, i timmar om ingenting och allting. Om sånt som gör ont och sånt som man bara behöver vädra. Andra fina M hade magsjuka och jag vågade inte ens köra förbi deras hus, med risk att bli smittad. Förresten vi har fått 3 st små bebisar, fisk bebisar.

Vilken jävla uttömning. Jag har vart på stressrehab och träffat en psykolog, det var ju intressant. Alla situationer denna vecka har gett mig huvudvärk. Försäkringskassan, stresskliniken, sjukgymnast m.m. Nu är det snart över och vi har bestämt oss för att dra bilen mot Skellefteå. Ville egentligen gå på en fest, men det finns inte en möjlighet att orka träffa 1000 nya människor och vara glad och trevlig. Jag drar hatten över huvudet och åker hem. Det var bra på kliniken och första testet är gjort mot intagningen, så får vi se om dom kan hjälpa mig. Kanske kan dom det, sömnproblem och stressymtom ska ju vara deras specialitet. Alla tester jag gjort, visade höga värden. Men det var fint att höra att jag inte är deprimerad men har ångest. Känns skönt faktiskt, och det stämmer. Nämligen har min andra psykolog sagt att jag varit deprimerad, men jag tycker inte det stämmer. Imorse vaknade sonen och ville åka till Vindeln, men blev super glad när jag sa Skellefteå. Det gick lika bra. Annars så försöker jag hitta på något finurligt och bra, för i denna bubbla vill jag inte befinna mig resten av livet. Men någonting måste förändras till det bättre. Kroppen måste tas om hand och jag försöker tänka hur jobbet kommer att klara av att anpassas mot min problematik, det är en nöt att knäcka. Men knäckas ska den.

Pelargonnörd

Jag älskar pelargoner, men behöver fler nya blommor. Jag tar skott och sätter nya. Jag har så många så jag vet ej vart dom ska rymmas! Trots att 3 st strök med i vintras. Jag behöver fler, ngn som är lika nörd och vill byta?

Älskade ungar...

Älskade fina ungar. Idag är det fint på övervåningen, barnen har redan lekt med varandra i några timmar. Otto naken, för idag ska han inte ha kläder. Bara för att"jag kom på det". Alma i finaste lager på lager matschningen. Hon är expert på sitt eget vis. Älskar att hon fortfarande kör "all in". På med mönster byxor, annat mönster tröja och lite mer mönster på klänningen. Helt fantastiskt vackert. Mycket känslor spirar i min kropp och jag funderar på om man kan få andra att förstå hur det känns i kroppen. Eller kan bara andra i samma sist förstå. Jag försökte förklara i morse, men det är svårt. Lika svårt för den som står bredvid som den som är mitt uppe i det. jag lämnar det osagt och vet att det snart blir bättre och det måste få ta tid. Men det är svårt att få andra att förstå. Idag har mannen åkt till Vindeln för mer brygg, jag är hemma med barnen men får snart hjälp av mormor och morfar. Idag är en lite bättre dag inte lika bedrövlig som igår. Jag är mera på gång, och det är skönt...

Igår var jag pigg och alert, fick enorm energi hos en vän i Holmsund. Åt god lunch och skrattade, pratade allvar och kände igen mig. Helt underbar dag.
Idag har kroppen inte orkat, jag tvingade mig ut efter att ha lämnat barnen på en promenad 45 min blev det och det var jobbigt. Promenader brukar inte vara jobbigt. Jag andades, blundade och njöt av tystnaden och luft! Helt utslagen tills nu. Legat och tittat på datorn, tagit mig upp på övervåningen. Inte gjort ett dugg. Om man väljer att ha en sån dag så är det så skönt, nu är det hemskt. Kroppen orkar inte, jag orkar nästan inte lyfta en arm. Jag orkar inte gå på toa, orkar inte duscha orkar inte tänka. Är dock evigt tacksam över att jag måste göra vissa saker, som har med barnen att göra. Annars skulle jag inte komma tillbaka. Jag måste hämta barnen idag för Daniel måste jobba över. Jag måste iväg, tänk om jag orkade gå och hämta. Det orkar jag inte, bilen får bära mig. Men jag måste ut. Om denna dag varit på detta sätt tror jag att morgondagen kommer att vara bättre. Hoppas!

Jag blir trött på, alla jävla positiva tillrop och kommentarer alla verkar ha om sitt liv. Ge mig en påriktigt historia. Ge mig själ, hat, värme, kärlek. Ge mig inte fredagsmys med chips och tackos glada framför tv:n med nyklippt frisyr, glada barn, gravida magar och kärleksfulla fäder. Ge mig inte jag har sprungit 400 mil idag, avslutat med morgon yoga. För löpningen tog jag kl.05.00 så jag lagom till 06.00 kunde ta yogan och sedan vecka barnen och röra ihop en smoothie. Ge mig fisar rapar och jag hatar honom, men älskar samtidigt, historier. Jag är less på bilder med putande munnar, där kindbenen pekar ut och man gärna får en liten blick av dom fylliga brösten och den platta magen trots att nyss ett barn kommit ut från magen med rutor. Vart hittar jag på riktigt bloggar som inte blir överdrivna åt något håll?

Tänk på det....

Livet blir bättre...

Jag har börjat få bort värken i huvudet, jag svarar super bra på akupunkturen som min sjukgymnast Berit gör. Hon är super gullig o har själv vart i min situation. Jag har haft sån huvudvärk så det har vart olidligt, jag har måsta hålla upp både humör och huvud samtidigt som det har dunkat, tryckt och varit olidligt. Jag har kvar tydliga spänningar i ryggen, som börjar släppa, kanske får hon bort det. Men det är en bit kvar. Nu behöver kroppen massage, en hård riktigt grym massage där ngn trycker bort punkterna. Jag har sovit lite bättre och Berit tycker inte jag ska börja äta medicinen som jag har utskriven som jobbar på sömnen, utav avvakta och se vad som händer, om det vänder. Kanske kroppen håller på att ta tag i alla bekymmer själv. Det känns så. Jag tycker samma sak, snart ska jag upp på stressrehab och hoppas dom kan hjälpa mig. Jag har tydliga svårigheter med höga ljud, det brinner i kroppen och öronen. Det går bra om det är mycket folk och mycket barn, det är värre när jag är med mina egna barn, själv och dom skriker till eller bråkar. Det tål jag inte. Jag vill få till mina snabba inpulser som ofta är ilska. Jag vill få tillbaka mitt humör så jag inte behöver vara arg och irriterad på dom som är nära. Jag blir irriterad när folk tar lång tid på sig, när dom förklarar långsamt, när dom krånglar i kassakön m.m. Livet blir bättre men det måste få ta tid. Det har tagit lång tid till att komma dit jag är idag och det kommer att ta tid att vara helt tillbaka. Jag försöker koncentrera mig på det jag tycker är roligt, umgås med människor som jag gillar, göra saker som ger energi. Vila när kroppen inte orkar ta sig upp. Men försöka promenera ut med kroppen som är svag. Vissa dagar kan jag åka en mil på skidor andra dagar orkar jag inte ta en promenad. Vågar inte riktigt skriva allt jag känner, men det kanske kommer. Detta var en liten bit av livet som hemma med stressymtom.

Helgen har varit intensiv, rolig, energigivade och tröttsam allt på samma gång. Likt en elvisp vispades allt ihop och gjorde allting helt perfekt. Vi har haft finfint besök från Malmö vänner, vi har blivit med fiskar, vi har lekt, varit på hamptjärnsstugan, ätit sjukt god mat och njutit.

Hoppas på en bra vecka, men mycket energi, glad familj och positiv inställning. Hoppas!!!

Holmsund

Har vart på badhuset i Holmsund med alla tjejer i Almas klass, gud va kul det var. Så himla fina barn.

Fortsatt sjukskriven...

Jag är fortsatt sjukskriven och har fått en remiss upp på stress rehab på lassa. Jag har hört rykten om otroligt kunnai personal, yoga, träning både mentalt och fysiskt. Hoppas att det blir bra. Just nu känns det bra att vara fortsatt sjukskkriven att fokusera framåt, fortsätta röra på mig, inte resa, tänka lagom på framtiden och lära mig mer om mig själv. Hur svårt ska det va? Jag som har rätt bra koll har upptäckt att jag är enormt duktig på att slingra in mig i olika situationer i stället för att säga nej. Det ska jag bli bättre på sen kanske man är komplett. Hmmm, det blir man  nog aldrig!