Skellefteå var fint, vackert på ett jobbigt sätt. Jag gillar att vara hemma, men det ger även lite ont i magen och ångest. Orkar inte träffa folk från förr, men snart ska jag möta det. Jag ska orka med och hoppas snart tycka det är kul. Eller så ska jag inte tycka det är kul, vi får se! Mitt syskonbarn var fin, han var underbar, tjock, mysig och luktade gott. Det är underbart att se min bror och flickvän i sin nya roll, jag känner igen blickarna. Jag känner igen känslan. Känner igen hur trött man är på ett dimmigt vis, hur man tycker den andra ska hjälpa till, hur man vill göra själv men ändå att andra ska bry sig. Hmm, det är mina ord och inte alls säkert dom känner så. Men det är fint. Barnen, alltså våra barn, tycker alla bebbar är rätt trista. Dom hade gärna önskat att någon fick ett äldre barn. Någon som är större. Min äldsta vän i Skell, ska snart få sitt 3.e barn. En kille ska det bli, vi hann inte ses. Eller jag orkade inte höra av mig, men vi pratade i veckan och hon hade varit fullbokad. Och kommer högravid hit till Umeå i stället. Vi förstår varandra och vad vi kan prata, i timmar om ingenting och allting. Om sånt som gör ont och sånt som man bara behöver vädra. Andra fina M hade magsjuka och jag vågade inte ens köra förbi deras hus, med risk att bli smittad. Förresten vi har fått 3 st små bebisar, fisk bebisar.