Hemskheter

Träffade en helt lovely kvinna igår genom jobbet!
Hon var en sån där som jag blev helt trollbunden av, jag ville prata med henne hur länge som helst.
Hon berättade saker om hennes liv som man inte berättar hur som helst, jag blev så rörd och så ledsen.
Hennes son dog för ca 1 år sedan, 18 månader gammal, fullt frisk och kry.
Han hade haft öroninflammation 2 ggr, och sedan blitt hängig.
Febern kom och när han började kräkas åkte hennes man in med honom.
Hon var hemma i huset med dom andra barnen.
Det sista den lille killen sa till henne var mammmmmmma.
Mannen åkte in, ringde efter ca 1 timme och lugnade henne.
-Detta kommer att bli bra, jag ringer sen.
Kl.04.00 ringde det från akuten, personalen, och sa att hon var tvungen att komma in.
Hon frågade vad som hänt, dom ville inte svara.
Hon beskrev sin panik och uscha så hemskt det var att höra, hon hade frågat om han var död och dom svarade inte!
Hon beskrev det som man som förälder fruktar det som man inte vill ska hända någon, men som ibland händer!
Det känns så orättvist.
Hon beskrev känslan av taxi resan till akuten av hur hon blev mottagen på lassa och hur det sedan blev svart.
Hon beskrev sin mans sorg hur han gått in i en total depression, blev förlamad och allmänt borta en längre tid.
Hon berättade om känslan att ej vara med när detta hände, när hennes lilla kille lämnade vår jord.

Hon beskrev känslan av det nya livet som hon bär på, om känslan av att var gravid igen så tätt inpå den sorg hon går igenom.
Jag hoppas att jag och denna underbara kvinna får träffas snart igen, hon är enorm!