Jag blir aldrig förstagångs mamma igen. Jag har många runt om mig som i detta nu tar hand om sin första lilla gåva. Livets gåva, livet största omställning. Som går igenom hormonsvall, amningshysteri, vak nätter, irritation på sin söta bebis och sambo(om man har en sån). Som går igenom alla dessa känslor för första gången och tänker, ska det vara så här? Ska det kännas så här? Som känner sig ensamma trots att man aldrig är ensam. Trots att det alltid finns en liten människa nära så är man helt tom. Jag förstår er till fullo.Vill bara skriva att jag vet hur det är.
När jag fick mitt första barn för snart 7 år sedan så blev livet annorlunda. Ingen av mina fina vänner hade barn. Det fanns ingen att byta tankar och "gör jag rätt" meningar med. Men i detta nya tillstånd så hade jag det ändå trots mycket ensamhet. Helt fantastiskt. Jag träffade nya människor att lära känna. Vissa finns kvar idag och andra inte. Jag fick vara otroligt mycket tid med min lilla tjej och jag gick långa promenader. Jag var ny mamma med gott humör och god kondition. 26 år gammal mamma. Men trots allt så var det ibland väldigt jobbigt, jag var mamma för första gången och jag kommer nästan inte ihåg hur jag kände. Jag kommer ihåg känslomässiga utfall mot min sambo och hormon svallningar. Kommer ihåg värkade bröst och hur mycket folk jämförde bebisar. Jag tyckte just den biten var asjobbig. Men annars tycker jag själv att jag var rätt cool(som jag kommer ihåg det).
Man blir aldrig mamma för första gången igen. Om man får mer barn så har man lixom rutinen inne och kanske blir man ännu coolare. Trots att det är en ny människa med andra behov och en annan personlighet. Och fram för allt så är det inte första gången. Det är inte första gången man är på förlossning eller bb. Det blir inte samma sak men man har vart med om en liknande situation förr.
Söker bilder på min första tid som mamma, men inser att det ligger på vår andra dator. Den är lite snurrig. Ska se om jag kan fixa det ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar