I kroppen

Känner mig lite lätt fundersam och tacksam, livetlivetlivet! Pratade med en av dotterns fröknar förra veckan. Hon har lixom jag haft malignt melanom och vi båda två har klarat den stormen. Jag blev påmind om att jag verkligen har haft en hemskt farlig och läskig sjukdom. Tur att jag inte var så medveten och rädd när jag var mitt uppe i det. Tur att jag inte hade familj och barn, för då hade paniken växt inom mig. Paniken växer inom mig nu när jag tänker på det, tänk om! Nu ska jag sluta tänka på det och istället gå in i mina vanliga tankebanor. Men A fröken hon hade lite smått panik och beskrev en känsla som jag förstår så väl, hon är mitt uppe i det. Hon går på kontroller och blir grundligt genomgången. Hoppas verkligen att det har gått bort på henne och att hon får vara fri.