Det var så vackert idag när jag och dottern hade en stund för oss själva. Vi pratade om Gustav och att han nu hade somnat in. Hon berättade om döden och att hon var lite rädd för den. Det ska man inte alls vara sa jag, vi alla kommer ngn gång att dö och det är inte farligt. Hon funderade och sa att Gustavs själ nu var upp i himlen och att ngt magiskt hade skett som vi som är kvar på jorden aldrig kan förstå. Vi kan verkligen inte förstå, nu tänder jag ett ljus i vårt fönster och tänker på pojken jag bara träffat en gång men som gjort så stort intryck på mig.