Skam

Väldigt ofta i mitt liv har jag reagerar på ting med ilska. Jag har blivit arg över många nödvändiga och icke nödvändiga ting. Jag reflekterar mycket över det och vet att om man känner skam så reagerar man med ilska. Skam över att inte räcka till, skam över att inte ha orkat eller hunnit. Skam över vad andra ska tycka. Arg har jag blivit när ngn påpekat ngt jag har känt skam för. Helt bedrövligt varför har jag känt så? För att duga, för vem? För att vara som alla andra? För att passa in? Jag känner inte så längre, eller jag jobbar i alla fall på det. Jag blir inte arg längre för strunt saker och jag vet att jag duger som jag är. Jag vet att om människor runt om mig får mig att känna så, så är det deras problem inte mitt. Men det krävs tankar och reflektioner och diskussioner. Jag känner mig lugnare inombords på något fantastiskt sätt. Arg blir jag fortfarande förståss, men jag jobbar på det. Arg måste man ju få va, men det tar onödigt mycket energi när det är i onödiga situationer. Men för att få bort skam behöver man bli arg, annars försvinner inte skammen! Eller?