Någonting kryper inom mig, känner mig som en mask som inte riktigt kan sitta still men samtidigt som en stor överfull chokladkaka som inte kan röra mig åt ngt håll. Känner mig fylld av sorg och av livet. Känner mig väl medveten om allt som kan hända, men det känns även så himla långt borta. Känner mig irriterad på en kund som inte förstod att jag inte kan köra 30 mil i snöoväder, brukar aldrig bli irriterad men idag blir jag det. Känner en otrolig känsla av att allting i livet är som det är och får lite panik över att vi inte kan styra det. Jag känner ilska över att livet är orättvist, vet att när vi blir gamla ska vi alla dö, accepterar det, men accepterar inte när barn inte får vara med om livet. När barn inte får vara barn utan måste vara med om hemska saker som endel aldrig behöver möta under en hel livstid. Känner en otrolig sorg för alla jag mist i mitt liv, men vet att dom levt ett rikt liv i många långa dar. Sånt är livet, men jag kan inte acceptera att livet tar livet av unga förmågor som har livsgnista och enorma förmågor.