Kommer jag att minnas den här perioden som den jobbigaste perioden i dotterns liv, eller kommer det bli ännu värre? Går hon i mina fotspår kommer jag att få en jobbig tid om typ 10år, då blir det andra saker att vara orolig för. Nu känns allting så negativt. Från när vi vaknar tills vi ska sova är det för det mesta gnäll, bråk den egna viljan som spökar. Jag känner mig urpumpad och har fasen inte mkt energi och tålamod kvar. Jag tänder till på minsta ljud och jag har funderat på om det skulle vara skönt och ok att ha på sig öronproppar vid matbordet, läggning, duschning ja nästan allt. Kan jag vandra genom denna 6 års trots med öronproppar? Sonens trots känns just nu som en fis i rymden och hanterbar. Hoppas att barnen blir sitt sanna jag igen, det är den högsta önskan just nu denna minut!