Fy bubblan så fruktansvärt tråkigt att vara instängd inom 4 väggar med sjuka barn och ett tålamod som är slut för typ en vecka sedan. Så fruktansvärt att utsättas för detta. Kan idag inte glädjas för det lilla, inte ens för det stora. Behöver lixom luft under vingarna. Min sambo är ute och rör på sig och förstår inte alls min känsla i kroppen, trots att han skulle ha haft panik efter 2 dagar. Instängd i över 2 veckor var lixom inte tanken. Ser framemot att få träna igen, jobba och ta tag i sånt positivt som händer i livet. Min hjärna behöver stimuleras och min kropp behöver utmanas. Vilket mörker! Snart, snart, snart...ser ljuset!