Med risk för att bli långrandig

I det grön, röda tältet med sin första kärlek. Det lixom känns i hela kroppen att det ska vara för evigt. Evig kärlek som inte kan hindras av någonting i livet. Det kommer inga nya kärlekar, inget nytt liv. Barn ska födas med denna kärlek, hus ska köpas. Svensson livet välkommen. Ett hinder finns och det är åldern. Man ska inte köpa hus eller bilda familj när man är 16 år. Men om man bara väntar och håller ihop så kommer allt det där att komma. Barn, hus och en stor gemensam kärlek. Dagen efter tältnatten så är mycket förändrat. Men kärleken finns fortfarande vid min sida. Livet fortsätter precis som det alltid har varit. Träningshysteri och matmissbruk. Allting i en salig blandning samtidigt som tonårens drömmar och aggressioner lever vidare. Mogen för att bilda familj känns långt bort. Men inte för mig bara för andra. Jag har det i mig jag har en längtan och en otrolig bild av hur det ska vara och hur allting i livet bara ska rulla på. Sommaren fortsätter och flytten till stan börjar göra sig påmind. Huset i byn utanför ska säljas och det gör det. Vårt hus med alla relationer. Med dörras som knakar med garderober där vi lekt spöken. Bastun som ständigt osar varm på helgen. Kökstapeten i köket som går i blåskala. Dom valvade dörrarna. Hej då till bussresor till gymnasiet i stan . Nu bor man nära stadens skola för barn i tonåren. Man kan sova länge på morgonen, men man kan inte åka buss med kärleken. Man kan dock träffas ändå fast på andra mer krångliga sätt. Det finns även intressanta och spännande människor i det nya livet. Människor som kan fånga upp en och förblinda. Särskilt en, en människa med enormt mod och snygga lite coolare kläder. En otroligt fin och stor person. Det smäller till och man kan bli kär på nytt. En ny kärlek som tar vid den gamla 3 års kärleken. Som finns där och känns ännu mer som äter upp hela mig och hela min själ. Som tar sig in i det innersta. Jag minns dessa 5 år som en enormt lycklig tid trots mkt jobbigt som händer. Flytt till andra städer, oroliga relationer, vem är jag? Men han finns kvar tills en dag när han drar vidare mot fjäll äventyr och jag bor kvar i stor stan. Då upptäcks nya män med spännande åtråvärd blick. Som egentligen inte får mitt intresse tillbaka men det är ju skönt att ha ngn nära att kramas med. Otrohet från fjällen upptäcks. Och det kraschar, en otroligt lång dragen separation som lever kvar och som jag minns som kaotisk, känslor som drar hit och dit. Älskar älskar inte, hatar? Ofrivilliga situationer och hudcancer! Kan det vara så jäkligt samtidigt. Allting på samma gång. Alltid. Livet bestämmer en ny inriktning med provtagningar i björkarnas stad. En hemlängtan i kroppen som kommer men inte hem till lilla stan. Utan en mer anonym stad med mer utmanande jobb efter en hektikst lärorik tid med utbildning och jobb med piska. Efter någon månad står han där, kompis med en av mina. Fin, snäll, spännande och svår. Svår som få och jag älskar det. Bara jakten gör mig tokig och jag vet inne i mig att det ska vara vi två. Vi är menade att bli och det får ta sin tid. Jag vet att han ska känna det han med. Men det tar bara lite längre tid. Tiden smäller till och den lyckligaste stormande relationen sätter fart och min längtan efter något större sätter fart i mig igen. Detta är mannen jag ska dela allt det där med hus, barn och en gemensam framtid. Det har stormat hos oss och vi har gått igenom otroligt mycket med varandra på kort tid. Nu finns hus, villa och barn och jag känner mig spänd med förväntan inför alla år som komma skall. Det känns som om ingenting kan slå oss, men som sagt var man vet aldrig. Man ska vårda och hålla om vilket jag i perioder är urusel på, men jag ska skärpa mig. För det är ju mannen jag ska leva med som nu står vid min sida.