Berg och dalbana

Mina känslor under dessa 6 år som mamma kan beskrivas som en evig berg och dalbana. Vi har gått igenom små trots perioder, hemska trots perioder, underbara stunder, tappade tänder, nya tänder, krypningar, gång, första orden, första sjukdomsdagarna, kärlek, ilska och allting som hör till, tror jag, med att vara förälder. Just idag har vi en liten egen 6 åring här hemma. En 6 åring som tänker väldigt mkt precis som hon alltid har gjort. Som älskar att jobba med händerna men som inte alls har lätt för nya bekantskaper. Som gillar att inte stå i centrum och som gärna knuffar sin lillebror före när hon vill göra ngt som hon inte vågar. En tjej som är tuff men ändå svag. En tjej som vet vad hon vill men ofta tvekar. En 6 åring som funderar och pratar om döden, framtiden och varför allting finns. Det är mkt diskussioner om just känslor. Mamma om jag skulle dö, skulle ni då ha kort på mig framme då? Då skulle det kännas som om jag var där eller? Mkt jobbiga och självklara frågor som berör och som är svåra. Som jag försöker svara på så naturligt jag kan. Jag älskar den där lilla stora 6 åringen med tappade framtänder, sockarna utanpå byxorna, som hatar klänning och som ger mig ett så enormt innehållsrikt liv. 6 år svisch vad det har gått fort. Jag kommer ihåg den lilla älsklingen när hon låg i min famn första gången. Jag känner hennes lukt och kommer ihåg exakt hur allting kändes. Förlossningen sitter i ryggmärgen och fråga mig ngt och jag kan berätta mina exkta känslor och hur det gick till. Det känns så underligt att hon snart ska börja skolan. Jag kan skriva hur mkt som helst om känslor och minnen med denna underbara lilla tjej. Men nu ska jag gå och pussa på henne, stoppa om henne och titta på denna trygga fina människa som jag har fått till mitt liv.