Livet rullar på i 180 och som vanligt flödar tankar och ideer. Men just nu känns alla tankar och ideer jobbiga. Jag vill komma till ro, känna att jag landat och bara må. Jag längtar tills jag funnit det jag är på väg mot. Jag sover skita dåligt fortfarande och i min förvirring missade jag min tid på medicinavdelningen på lassa. Nu krävs mer väntan och det är rätt jobbigt. Jag vet att det går över, men jag orkar inte sova så lite som jag gör. Jag är glad, att när jag är för trött så blir jag rätt lugn. Det är skönt, jag går lixom i en dimma och blir inte ens iriterad när barnen skriker eller bråkar. Jag har inte så mycker att skriva allting känns lixom barnsligt på ngt sätt. Jag läser blogga om människor som har sjuka barn, som mister nära och kära och som lever med sjukdom. Känner att jag inte ska klaga att det är lixom inte rätt. Så jag är rätt nöjd, tänker på allt fint i livet och försöker var positiv. Men hur lätt är det?