Tacksamhet

Jag övar mig i tacksamhet! Övar, glömmer, övar, övar, glömmer osv. Det stärker och det händer verkligen saker i livet när man är tacksam. Tacksamhet är ju rätt enkelt egentligen. När det handlar om att vara tacksam för att jag är frisk, för att mina barn är friska, för att vi har ett hus, mat på bordet osv. När det sedan går djupare...eller mer ytligt kan man ju säga. Tacksam över att jag får betala räkningar...att vara en tacksam person i alla olika omständigheter är en prövning. När en relation är svajande, när man inte känner sig på topp att vara tacksam mitt i livet är väldigt spännande. Att inte ta saker för givet utan att se alla situationer fast dom är runt om oss hela tiden. Det är en spännande tanke att vi kan förändra våra liv med hjälp av tacksamhet. Men det krävs övning. Väldigt mkt övning!

Utmattningen

Allting gick bra för mig. Jobbet rullade på som attan. Barnen hade det bra i skolan. Sambon trivdes på jobbet. Trots detta växte ngt i min kropp, huvudet sprängde och oron över diverse sjukdomar växte för var dag. Allt var bra och gick bra trots det var jag inte där. Jag var ngn annanstans. Det var som om ngn annan tagit över hela mig, ngn dödlig sjukdom trodde jag. Jag förstod som jag skrivit tidigare ingenting men idag när jag tänker tillbaka så var det så tydliga tecken. Irritation, viktuppgång, sömnproblem, yrsel, ångest...när jag blev folkskygg, inte ville umgås eller svara i telefonen längre. Det blev ohållbart och för varje samtal som kom in växte min ångest. Dagarna handlade om överlevnad, om att hålla ytan så att ingen skulle se, inte ens jag själv såg! Mitt i detta ringde en gammal vän som förändrade mitt liv...