Ja, lite av så var det och mer därtill, men det största varför? Varför fattade inte läkarna? Tillslut mötte jag en gammal rutinerad läkare som frågade! Hur mår du egentligen? Då bröt jag ihop! Jag grinade likt jag aldrig grinat tidigare, jag fick panik och ville fly, mitt huvud sprängdes inombords och kroppen orkade inte ta in mer eller lyfta mina egna kroppsdelar. Han förstod och sa att du har ingen hjärntumör du är utmattad.
Det kallas ju så fint att gå in i den berömda väggen. Den var berömd men inte var jag nära. Jag känner idag känslan av både skam och lättnad samtidigt. Hur skulle jag våga berätta att jag var svag och gått in i väggen eller som det kändes ramlat ner i ett brant stup. Vissa var jag tvungen att kontakta, ångest, och på jobbet sa vi att jag är snart tillbaka. Känner mig redan starkare. Vem försökte jag lura? Men det skulle ta tid! Närmare 2 år och tillbaka skulle jag aldrig.
Jag får direkt komma till någon form av terapeut som inte alls förstod och som ville ge mig antidepressiva. Jag tog emot receptet tänkte hämta ut men sket i det. Jag visste att det var inte för mig, det kändes inte rätt. Är glad att jag mitt i detta kaos lyssnade på denna instinkt i min kropp. Jag grät hos honom bara jag öppnade min mun, jag grät i princip direkt jag såg honom så jag blir inte förvånad över valet av medicin. Jag fortsatte gråta och efter en tid kom paniken när han föreslog att jag skulle få remiss till stressrehab. Jag?
Allt annat är en dimma. Förlåt alla vänner, jag hörde inte ett skit av vad ni sa? Förlåt min familj för att jag bara ville sova och att jag mest var irriterad. Förlåt för att jag inte orkat berätta. Men varför har inte fler frågat och varför glömmer människor bort så fort trots att det inte var länge sedan. Jag är fortfarande känslig, men i mesta fall väldigt mycket starkare. Relationer har ändrats, utvecklats och endel har försvunnit på vägen. Precis som när jag flera år innan detta drabbades av ett annat monster, malignt melanom. Samma visa med olika relationer men en enorm skillnad över hur man pratar om dom olika sjukdomarna. Utmattning glöms på vägen, medans man är mitt inne i den. Medans cancern alltid finns kvar och när man pratar om det stannar världen. Utmattningen har varit extremt mkt jobbigare för mig på många sätt.
Hela mitt vuxna liv och tonåren för den delen har gått i ett otroligt högt tempo. Jag har alltid velat göra allting nu och helst allting samtidigt. Jag har alltid behövt röra på mig rätt extremt mkt för att må bra. Och i samma veva har jag ett enormt behov av att vara själv och att ha tystnad och lugn. Allt detta i en balans! Dom behoven lyssnade jag absolut inte på.
Hur länge går det att köra på, att ha kul. Att inte sova, men ha kul. Att ha ont i hjärnan, men det är kul! Att springa mil efter mil och bli tjockare och tjockare, men det är KUL! Jätte kul. Att träffa nya människor, det är också kul. Att ha ett jobb som delvis inte går påverka trots att idéer svämmar över, det är kul! Att ha barn som bråkar, det är framförallt kul! Att grilla på fredagen när man helst vill krascha, det är väldigt kul. Att ha värk i leder, det är mindre kul. Att inte komma ihåg, det är kul! Allting var fasen kul och varenda situation jag hamnat i är alltid kul och positivt och lite mer energi går det nog tametusan dra ur denna pigga, alerta, glada kropp som tycker allt är KUL!
Krasch, väggen! Ge mig tystnad och låt mig vara ifred!
Men tänk att trots allt det jobbiga så kan livet vända, vända och bli lycka. Lycka över att kroppen, hjärnan, sömnen, träningen, vilan och mer därtill svarar. Mer om det senare...tjing!
