Fy bubblan så fruktansvärt tråkigt att vara instängd inom 4 väggar med sjuka barn och ett tålamod som är slut för typ en vecka sedan. Så fruktansvärt att utsättas för detta. Kan idag inte glädjas för det lilla, inte ens för det stora. Behöver lixom luft under vingarna. Min sambo är ute och rör på sig och förstår inte alls min känsla i kroppen, trots att han skulle ha haft panik efter 2 dagar. Instängd i över 2 veckor var lixom inte tanken. Ser framemot att få träna igen, jobba och ta tag i sånt positivt som händer i livet. Min hjärna behöver stimuleras och min kropp behöver utmanas. Vilket mörker! Snart, snart, snart...ser ljuset!

39,8

...i feber! Både jag och dottern ligger och jag är till och med rädd att det aldrig ska gå över...

Fy vilken morgon...

Dottern humör fortsätter och retar alla i familjen till skyarna. Varför går det inte över? Varför kan man inte bara prata utan att gnälla? Varför kan hon inte bara göra saker direkt, nej dra ut på det är hennes melodi. Idag skrek vi åt varandra och hon slog mig till och med. I bilen till skolan var det hon som fick höga toner och nu ligger jag här med dåligt samvete för mina ord och för att jag lämnade henne innan vi var vänner! Är det ingen annan som har det på detta viset? Det är skit jobbigt för alla. Det är från tidig morgon till sena kväll. Utvecklingsfas? Iså a fall har hon haft det i typ 8 år. Till saken hör att hon är from som ett lamm vart hon än är utom hemma. Till och med brodern suckade och sa att det var jobbigt att lyssna på när vi lämnade av henne. Hur ska man göra?